Tankar kring hur valet av Juholt gick till

Juholt är nominerad av valberedningen att bli näste partiledare för Socialdemokraterna. Tillvägagångssättet har kritiserats både i partiet och utanför. Processen med en valberedning istället för öppna val och kandidater till posten som inte öppet berättar att de är kandidater och än mindre öppet deklarerar vilken riktning de önskar att Socialdemokratin ska ta. Vad innebär det egentligen och varför gick valet till som det gjorde?

Svaret på frågan varför kan enkelt, och förenklat, ges av två anledningar. Den ena är historisk. Det är såhär partiledare tidigare har vaskats fram för att sedan utses av kongressen och Socialdemokraterna verkar numera ha stora svårigheter att bryta med traditioner. Den andra anledningen tror jag var rädsla. Rädsla för att om kongressen valt mellan ett antal personer som öppet deklarerat att de kandiderade (och på vilken politik de kandiderade) så hade splittringarna inom Socialdemokratin visats upp för alla att se.

Problemet med att istället låta en valberedning välja en person som sedan kongressen får rösta på är i första hand demokratisk. Majoriteten av medlemmarna får mycket svårt att påverka och få insyn i processen. Att en omröstning mellan flera kandidater skulle vara uppslitande och förödande verkar också vara ett felbeslut. Att låta valberedningen sköta väljandet av kandidat har inneburit att Socialdemokratin överlåtit åt media och de politiska motståndarna att definiera och beskriva händelseförloppet. Att Socialdemokratin är splittrad mellan en höger- och vänsterfalang är bilden den tidningsläsande allmänheten har nu. En bild Socialdemokraterna ville undvika. Att undvika det genom att dölja processen var dock dömt att misslyckas. Är processen stängd från insyn skapas misstankar och det öppnar upp för spekulation av andra parter än Socialdemokraterna själva.

Att låta kongressen välja mellan ett antal kandidater skulle i teorin också kunna leda till att den valde partiledarens mandat ifrågasätts om han eller hon inte fick en särskilt stor andel röster. Samma sak sker nu ändå, eftersom alla som öppnat en tidning getts känslan av att den kandidat som väljs antingen inte har stöd av så kallade ”vänstersossar” eller av ”högersossarna”. Alternativt så blir kandidaten, återigen i medialogikens värld, en kompromisskandidat utan mandat att göra någonting alls.

Skillnaden mot brittiska Labours medlemsvalda Ed Milliband blir här extra tydligt. Han valdes med minimal marginal men har ändå lyckats bygga upp en stark politisk plattform. Bland annat genom att sätta personer med lojalitet mot ”förloraren” David Milliband på höga poster i skuggregeringen. Ed Milliband har dessutom lyckats skapa en övergripande politisk strategi med slagordet ”the British Promise”, att varje generation ska få det bättre än tidigare generationer. Den liberal-konservativa regeringen har dessutom fått ett svårt problem att möta i det Labour kallar ”rise of living cost crisis”, där kostnaderna för låg- och medelinkomsttagarna skenar iväg långt snabbare än löneökningarna. Rent strategiskt fungerar det som Moderaternas ”utanförskap” (som Moderaterna använde när de var i opposition, nu pratar de självklart inte om ”utanförskapet” då det har ökat).

Det återstår att se vad kongressen i slutet av mars och Juholt/Jämtin lyckas med. Att processen med valberedning istället för medlemsval skulle varit Socialdemokratin till hjälp i det viktiga arbetet att göra något liknande som brittiska Labour finner jag otroligt. Snarare har processen försvårat arbetet.

Niklas Blomqvist 14 mar 2011 09:45